”Gumman vad tänker du på, varför sitter du bara och stirrar? Det är fem minuter till läggdags”, säger mamma plötsligt. Jag väcks ur min dvala där jag sitter vid köksbordet, fastspänd med remmar för att inte sväva upp i tyngdlösheten.
”Varför måste jag sova nu? Jag kan inte somna så tidigt”, säger jag med bedjande röst och tittar upp på mamma som svävar endast ett par decimeter från mitt ansikte. Vi åt just middag, samma mat som de tidigare 92 dagarna, en smaklös kall gröt i en engångsförpackning. Mamma ser trött ut. Håret som brukade vara så vackert och glänsande hänger i stripor bredvid ansiktet och hon torkar av händerna på det skitiga förklädet.
”Mamma mamma kan vi inte få spela klart kortspelet?”, ber min lillebror som sitter fastspänd på bänken bredvid mig. Korten svävar i luften framför oss, väntandes på att bli plockade i en tyngdlös variant av Finns i sjön.
”Nej Badi, du vet att du måste ligga i sovcellen när klockan slår nio. Vi får inte ändra vår dygnsrytm, för då blir det extra jobbigt när vi kommer fram till Mars”. Mamma öppnar remmarna och drar upp honom i luften så att han svävar bredvid henne. Hon sätter fötterna mot väggen och trycker ifrån med hans hand i sin. De får fart bortåt i det trånga köket, bort mot en rund öppning. Badi stretar inte emot, han har gjort det här många gånger och vet att det inte tjänar något till. Vi måste sova vid ett visst klockslag trots det inte finns natt och dag i rymden. Färden mellan jorden och Mars tar flera månader och har gjort många galna. Väl framme på Mars har vissa inte kunnat arbeta, sova eller ibland ens tala, om de reste ensamma och kanske tappade kontakten med jorden under en längre tid.
Jag själv är femton år och reser med min familj för att arbeta. Det finns inte tillräckligt med jobb på jorden och jobben på Mars betalar fem gånger så mycket. Jag har aldrig varit på Mars förut och var först exalterad att få åka. Mina kompisar på jorden var avundsjuka och önskade att de fick följa med. Men mina föräldrar vann Marslotteriet och fick fri tillgång till ett litet rymdskepp, precis så stort att det rymmer vår familj på fyra. Bränslet ingick också. Nu när vi rest i tre månader är jag inte direkt like exalterad längre. Det finns nästan inget att göra på rymdskeppet och jag får bara chatta med mina vänner en halvtimme om dagen, det kostar för mycket energi annars. All elektricitet på rymdskeppet tas ju från det bränsle vi har med oss och det måste räcka för att bromsa skeppet vid landningen, annars kraschlandar vi och dör.
Gravitationen varierar beroende på om mamma och pappa slår på gravitationsfältet, men det kostar också energi och därför är den avstängd nattetid. Jag sitter kvar på bänken och hör mamma natta min lillebror. Jag drar med fingrarna över handleden som blivit smalare av att befinna sig i noll gravitation hälften av tiden. Musklerna förtvinar men det är inte så mycket att göra något åt. Väl på Mars kommer gravitationen ändå bara att vara en tredjedel av den på jorden så det behövs inte lika mycket muskler som på jorden. Till slut lossar jag remmarna som håller mig nere och svävar upp från bänken. Jag drar mig fram längs väggen tills jag kommer till en rund dörr på motsatt vägg från sovcellerna. Genom den genomskinliga dörren ser jag pappa sitta i kontrollrummet och övervaka rymdskeppets data. Han tar nattpassen och sover på dagarna, vilket betyder att jag knappt har träffat honom sedan vi lämnade jorden. Jag har knappt träffat mamma heller för den delen, för hon spenderar större delarna av dagarna i samma kontrollrum. Inget får gå fel under färden, säger hon. Men jag har börjat undra om hon lättare står ut med den långa färden när hon sitter ensam med alla blinkande skärmar. AI:n som kör rymdskeppet klarar sig ändå på egen hand och om något gick snett skulle den larma omedelbart, så egentligen behövs inte dygnetruntbevakning.
”Gå till din cell omedelbart”, säger mamma, plötsligt bakom mig. Jag vänder mig om utan att ta ögonkontakt och skjuter sen ifrån med fötterna. Jag flyger genom luften lite för fort och dunkar in i väggen precis bredvid öppningen till min sovcell. Utan att säga ett ord kryper jag in och stänger dörren bakom sig. Jag är ensam.
Jag vaknar av att min smartklocka på handleden vibrerar. Jag tittar ner på den och ser att någon skickat ett chattmeddelande. Jag touchar skärmen lätt och meddelandet läses upp. ”Oh my god, du är mindre än halvvägs till Mars nu!”, skriker min bästa vän Lima. ”Asså jag kan inte tro att du snart kommer vara på en annan planet, allt verkar så mycket bättre där. Du kommer liksom kunna äta mat som smakar precis som du önskar dig och sova på madrasser som är extremt mjuka. Det säger i alla fall min kusin och han har jobbat som städare på forskningskliniken där de utvecklar grejer till Mars.”
Jag skrattar till åt Limas naiva inställning. Innan jag åkte trodde jag också på alla berättelser om underbara Mars, lika fantastiskt som Edens lustgård. Jag drömde om att en gång leva in den rena, ljusa kolonin där och inte behöva arbeta varje dag. Jag skulle ha rena kläder och fint hår och min lillebror skulle kunna gå i skolan. En dag skulle jag själv kanske få plugga vidare, om jag bara fick tid och pengar för det.
Men när vi hade varit på rymdskeppet i två månader hände något oväntat. När jag låg i sovcellen för att somna fick jag plötsligt ett chattmeddelande från en okänd sändare. ”Kendall söker vän”, stod det. Först tänkte jag radera det, spam var alltför vanligt på jorden. Men jag var så uttråkad och efter ett par dagar öppnade jag meddelandet. Det var en video av en kille som såg ut att vara i min ålder eller lite äldre. Han hade marskläder på sig, sådana jag sett på streamade videoklipp från Mars. Men han var smutsig till skillnad från personerna i realityserierna. ”Hej jag heter Kendall”, sa killen i videon. ”Jag letar efter någon att prata med om nätterna, jag bor på Mars och har inga nära vänner här.” Jag tvekade, men skrev sen tillbaka. Kendall och jag började chatta. Jag fick veta att han också åkt från jorden med sin familj för att arbeta några år på Mars, precis som jag. De skulle tjäna ihop nog med pengar för att åka hem igen och ha råd med utbildning till Kendall och hans tre syskon. Men livet på Mars hade visat sig vara allt annat än det utlovade paradiset. De jobbade långa dagar och sov i små rum. Maten var enformig och det fanns inte alltid möjlighet att tvätta sig eller sina kläder. Jag berättade om mina drömmar för Kendall och han skrattade bara bort dem. ”Du kommer aldrig få det liv du drömmer om här på Mars”, sa han. ”Enda sättet är att ta sig tillbaka till jorden, eller till rikemanskolonierna i omlopp runt planeten.”
Där och då började vi tillsammans utarbeta en rymningsplan. När jag anlände till Mars skulle jag och Kendall mötas upp och sno en transportpodd som går till omloppskolonierna. Där skulle vi kanske kunna få jobb som betjänter och skapa sig nya identiteter. Ta oss uppåt i hierarkin och tjäna de riktiga stålarna. Mitt mål är att en dag återvända till min lillebror Badi och ge honom ett bra liv, det liv han förtjänar efter allt som våra föräldrar tagit oss igenom. Kanske vill jag hjälpa dem också, men just nu är jag bara så trött på att spendera all min vakna tid i det femton kvadratmeter stora köket med dem.
Jag är så rädd att mina föräldrar ska komma på mig med att chatta med Kendall. Rymdskeppets AI kan se allas chattloggar och skulle kunna skvallra på mig om den anser att jag är en säkerhetsrisk. Dessutom är sovcellen inte så bra ljudisolerad och jag tror att min mamma kanske kan höra ljudmeddelandena jag får från honom och mina vänner.
