Spår 1: Den oändliga rymdresan
Tom vaknade klockan 6:47 jordetid, eller centraleuropeisk tid för att vara exakt. Vad nu det spelade för roll; här gick solen varken upp eller ned, och där ute var temperaturen alltid ungefär -273 grader Celsius.
Han kisade mot det blåvita ljuset i hyttens fönster och täckte sina ögon med armen. Efter ett djupt andetag beordrade han datorn att stänga av det artificiella solskenet och tända rummets lampor. Tom ställde sig mödosamt upp och gick fram till fönstret.
Där, i det tjocka glaset på den vita, sterila väggen tynade det konstgjorda ljuset bort och i hans sömndruckna ögon flöt ljusfläckar runt mot en svart bakgrund. Som reflektionen i en mörk sjö, där vattenytan brutits av en ikastad sten. När ögonen hittat fokus, samlades ljuset i små, distinkta punkter; blinkande men orubbliga. Mellan dem bredde det svarta, bottenlösa tomrummet ut sig. Det oändliga kosmos.
Vid det här laget kunde han lokalisera Proxima Centauri i sömnen bland de oräkneliga stjärnor som låg utströdda utanför hans fönster. Den låg kvar på exakt samma ställe som när hans mormor höll honom i famnen och pekade ut dess plats för mer än 15 år sedan. Dessutom var den lilla ljuspunkten precis lika liten nu som när Tom såg den för första gången. Han rös åt tanken att färdas genom detta livlösa mörker i ytterligare flera decennier utan att någonsin få uppleva resans mål, utan att ögonen ens kunde uppfatta att Proxima Centauri kommit närmare.
Tom var inte säker på om det var en förbannelse eller en välsignelse att han aldrig skulle få uppleva att gå in i omlopp kring Proxima Centauri b och det rödorange skenet över horisonten från den röda dvärg som planeten kretsade kring. Även om denna månlösa stenplanet svävar i den så kallade Guldlockszonen, fanns det knappast några garantier att den är beboelig. Kanske har Proxima Centauris skadliga strålning utplånat atmosfären, kanske fanns där inget vatten. Nu, hundratals år innan beräknad ankomst, kunde passagerarna åtminstone leva på hoppet att där borta fanns mänsklighetens räddning.
När Tom hade ätit frukost, bestående av bröd bakat på mjöl från malda syrsor och hydroponiskt odlad majs, satte han på sig sitt VR-headset. Han gick in i det virtuella kemilabbet och tog på sig en virtuell rock. På en skärm avläste han resultatet av sin senaste korsning av jordiskt vete med simulering 785 av utomjordisk gräsart. Resultat: högt näringsvärde, men hög känslighet mot eventuell hög svavelhalt i atmosfären.
Tack vare höga testresultat i biokemi, hade Tom blivit inskriven i GMO-avdelningen i Pionjärprogrammet. Detta virtuella program var en slags obligatorisk dagverksamhet för alla passagerare på skeppet, trots att alla förberedelser för alla villkor och förutsättningar på planeten som kunde förutses redan hade genomförts av AI och simuleringar i kvantdatorer. Pionjärprogrammet hade egentligen två syften: Det första var att skapa en känsla av mening och delaktighet för nuvarande och framtida generationer som aldrig ens uppleva vare sig ett kursbyte eller påbörjan på retardation inför ankomst i Proxima Centauris solsystem. Det andra var att bygga en kunskapsbas, som kunde föras i arv via nästa generation till de barnbarnbarnbarnbarnbarnbarn som förhoppningsvis skulle sätta dessa i praktiken många hundra år i framtiden. Eller så skulle det visa sig vara kunskaper som aldrig skulle kunna bli verklighet på en helt ogästvänlig planets yta. Kanske skulle detta uppdrag, där flera generationer skulle födas och dö på rymdskeppet innan det kom fram, visa sig vara mänsklighetens sista desperata andetag, innan vi försjunker i evig glömska.
